En hittehunds dagbok

Jag är inte bara skribent, jag är vacker och modig också. En hittehund i händelsernas centrum. Cavalier King Charles Spaniel från Campanard´s Cavalierer.

fredag, april 28, 2006

Syskonsvartsjuka



Kära dagbok,

lillebrorsan börjar nästan bli lite väl hemmastadd hos oss. Jag tycker inte riktigt om att han jämt håller på att kela min matte. Men det gör han nu.

Jag lägger ju mig alltid i hennes soffa och tar så stor plats som möjligt. Ibland får knappt matte ens plats där, för jag kan bli jättelång om jag bara sträcker ut mig ordentligt. Och det gör jag. För då blir det ingen plats över till Teddie.

Det är väl okej att han ligger hos husse - men min matte ska han låta bli att kela för mycket med tycker jag.

När matte har varit ute en stund, i tvättstugan eller så, då kelar jag med henne så att det inte blir någon plats till Teddie i närheten. Han får snällt vänta tills jag låter honom komma fram till matte och kelas.

Matte och husse säger att jag nog är lite svartsjuk på lillebror. Men det är jag inte alls. Jag vill bara att rätt ska vara rätt. Är man äldst och först så ska det vara så, tycker jag. Har jag inte rätt kanske?

torsdag, april 27, 2006

Retur bland backarna


Kära dagbok,

ibland blir det mer än lovligt pinsamt. Då känns det bäst att gömma sig längst in på kontoret.

Idag fick jag följa med matte och handla. I den där affären med klirrande flaskor som ligger mitt emot ostaffären. Där får jag följa med in eftersom de inte har något gott att bjuda på. Till skillnad från ostaffären - där tanterna bakom disken verkligen har delikatesser att bjuda på - men där jag absolut inte får följa med in. Å andra sidan talar jag om vad jag tycker tydligt och klart.

Men i vilket fall så fick jag följa med in i flask- och klirraffären och matte höll på att titta på flaskor och kolladen inte så noga upp vad jag gjorde. Så jag smet iväg längst in i ett hörn och där var en väldigt spännande ingång. Jag tänkte att jag skulle undersöka om man kunde komma in till Marie, som är matte till Ludde och jobbar där, genom den ingången.

När jag närmade mig började den brumma jättekonstigt och ganska högt. Jag försökte undersöka den lite närmare och helt plötsligt så började jag åka in genom ingången, trots att jag faktiskt stod alldeles stilla. Märkligt! Jag fattade ingenting. Vad är det som händer, tänkte jag. Så började det brumma jättehögt och då vände sig matte om och fick syn på mig där jag var på väg att försvinna. Hon fångade mig och fick stopp på det konstiga brummandet och transporterandet.

Sedan kom det några mattar som arbetar där och sa att jag hade haft tur att matte kunde ta mig. För annars hade jag hamnat i returen bland backarna. Vad nu det är? Det vet jag inte riktigt, men jag förstod att det måste vara något hemskt. Men det har nog något med Kenny Jönsson, Rögle och ishockey att göra tror jag. Vi träffar honom och hans vovve på åpromenaden ibland. Det kan ha att göra med att återvända från NHL, USA och att spela back. Vad tror du? Ska kanske prova igen en annan dag?

Men just nu känns det faktiskt bäst att ligga här i hemmets trygga vrå, tycker jag.

måndag, april 24, 2006

Beundrande besök


Kära dagbok,

Teddie börjar faktiskt komma in i vår familj mer och mer. Han kan till och med ligga stilla på kvällen. Jag tycker om kvällarna och vill att det ska vara tyst och lugnt, när jag ligger i soffan hos matte. Det gör inte Teddie så mycket än, som tur är. Han ligger hellre och sover med den svarta lilla hunden som huvudkudde. Det är hans favoritgosedjur som han slickar, tuggar och rister runt på. Han jagar den också om matte eller husse kastar iväg den.

Det är bara när det är hundar på teve som jag vaknar till, och förstås när det ringer på dörren. Det gjorde det häromkvällen. Det kom två mattar som ville titta på oss vovvar. Den ena matten har jag träffat innan för hon bor i vårt hus, men den andra har jag aldrig sett förut.

Men Marie-Louise, som jag känner lite, ville visa upp oss för sin väninna som skulle köpa hund. För att vi var så vackra, duktiga och charmiga. Väninnan åkte runt till kennlar och tittade på valpar, sa hon. Tur! Jag blev nämligen först lite rädd för att hon hade tänkt och ta oss. Jag vill vara här hos matte och husse för det är jättebra här. Och sedan är det ju lite kul att vara storebror och förebild också, även om han är jobbig ibland den där lillebror Teddie. Men jag trivs ganska bra med livet här i Ängelholm. Det bästa jag haft, tror jag.

lördag, april 22, 2006

Hyss på balkongen

Kära dagbok,

nu börjar jag förstå varför matte är så pjåskig med sina växter på balkongen. Lillebror Teddie fattar absolut ingenting och ställer tråkigt nog därför till en del elände för oss vovvar i familjen.

Matte planterade ju sockerärter i en kruka på balkongen och de blir ju ganska gröna och goda, tycker jag. Men när Teddie lämnas ensam på balkongen en liten stund så har han passat på att äta upp själva ärtorna i krukan. Och då kan de ju inte växa till och bli ännu fler.

Matte blev lite ledsen och det förstår jag. Hon gör ju allt för att vi ska få god mat, och så förstör Teddie det helt och hållet. Det är klart att matte brukar köpa grönsaker på torget, men ibland är det bra att bara kunna hämta in dem direkt när man är sugen.

Oj, vad Teddie skämdes när han gjort sitt hyss. Håller han på lite mer, utan att förstå, så får han nog ha en egen snickarbod precis som Emil. Där han kan sitta och tänka över sina hyss. Det vore nog bra, för han är väldigt jobbig.

Jag är hur snäll som helst. Det finns godare saker än jordslagna sockerärtor, tycker jag. Så jag bidar min tid.

torsdag, april 20, 2006

Barnen från Sockerbruksskolan


Kära dagbok,
igår hade jag och Teddie jätteroligt när var ute. Först promenerade vi som vanligt med matte. När vi kom ner förbi häcken vid åpromenaden så var där inga stora farliga hundar med arga mattar. Varför är hussar nästan aldrig arga? Så vår matte tyckte att vi kunde springa själva. Jag tror att det berodde lite på att matte var jätteförkyld, hade feber och värk, men det spelar ju inte någon större roll varför. Det viktigaste är ju att vi får springa själva, tycker jag.

Vi jagade varandra och sprang lite hit och lite dit. Det är ganska skönt att komma längst in under alla buskar, träd och staket som finns. När jag måste gå i koppel når jag inte in överallt. Och om jag skulle göra det så kommer jag ju inte ut därifrån. Det blir bara en massa problem, både för mig och matte. Och inte har det blivit enklare nu när vi är två - speciellt inte som vi nästan alltid möter någon hundkompis också. Ja, inte Puma förstås för hon har aldrig koppel utan bara pinne, men alla andra.

Vi gick ordentligt längs med hela åpromenaden, förbi bryggor och sådana farliga saker. När vi närmade oss gröningen vid Vita räck så såg jag att det var massor av barn som bara sprang omkring och väntade på att jag och Teddie skulle komma och leka med dem.

Och oj vad de blev glada när vi kom! Matte hann inte med - hon är ju så långsam, särskilt när det gäller något som jag tycker är skojigt. Men om det är något som hon tycker är kul då är hon snabb som en iller. Märkligt!

Fast hon var jättesnäll, matte. Vi fick stanna och leka med alla barnen från Sockerbruksskolan. De var hur roliga som helst och brydde sig verkligen om oss, både mig och lillebror. Det var längesedan jag kände mig så omklappad som där. Det var en flicka som hämtade mig och Teddie busade runt alldeles fritt. Barnen var jätteroliga att leka med. De var 28 stycken, en satt ganska stilla för han tyckte inte så mycket om hundar, men de andra 27 kunde verkligen leka och busade med mig och Teddie! Vov.

Vi hade jätteroligt. Matte blev lite trött och gnällig på slutet för hon var så dum så hon trodde att vi skulle tröttna på barnen. Men det gör vi så klart inte. De är ju jätteroliga. Äntligen har vi hittat några som orkar busa med Teddie och klappa mig nästan hur länge som helst. I alla fall mycket längre än vad husse och matte orkar med. Hoppas verkligen att vi träffar barnen igen. Jag vet var deras skola är för jag har blivit klappad av några av flickorna tidigare, när jag, Teddie och matte har gått förbi.

Vilken toppenbra dag! Fattar ni hur bra det är att bo i Ängelholm! Och sedan sken solen också...

tisdag, april 18, 2006

Träna politikertrick


Kära dagbok,
vi har använt en del av påskhelgen till att träna på politikertricket att göra en pudel. Jag tycker faktiskt att lillebror Teddie börjar bli ganska duktig. I och för sig så tror jag mest att han försöker göra sig till för matte, som vanligt. Men han verkar i alla fall ha fått lite stil på det hela.

Helgen har i alla fall varit väldigt bra, tycker jag. Idag träffade jag Leif, min bästa vän som har Torgköket och som gör världens godaste köttbullar. Han bjöd både mig och Teddie på köttbulle! Vov, vov! Det finns inte bättre köttbullar i denna stan, det vet jag och Teddie alldeles säkert. Teddie har redan lärt sig vart han ska springa och vad man blir bjuden på. Han är inte dum, min lillebror!

Fast jag är lite avundsjuk när Teddie också blir klappad och får köttbulle. Jag har ju känt Leif och Tomas mycket längre än vad han har gjort. Och dessutom är jag duktigare på mat än vad Teddie är. Men han kanske kan lära sig. Han har ju inte ens varit hemma hos dem ännu. Men det har jag, så det så. Och en pudel är bra att kunna. Särskilt när man är liten, väldigt liten...

söndag, april 16, 2006

Motorcyklar & mopeder


Kära dagbok,
ibland händer det konstiga saker. Jag trodde att det skulle vara jättetyst när det var påsk. Men så var det inte alls. Och då menar jag inte att kyrkklockorna ringer, utan att trafiken hörs ännu mer.

Det har blivit ganska vårvarmt, tycker matte och jag, så vi är en del på balkongen. Det brukar vi ju vara, så det är inget märkligt i sig. Det som är lite jobbigt är att lillebror Teddie är jätterädd för motorcyklar och mopeder. Han springer, hoppar och studsar varenda gång de gamla gubbarna på sina Harley Davidson och småpojkarna på sina EU-moppar kör förbi.

Matte och jag vet inte riktigt vad vi ska göra. Det går inte att välja om han ska vara ute eller inne, tycker matte, för då måste dörren vara stängd hela tiden. Jag tänkte att han kanske kan vara inne hela tiden, men han hör ändå och han är ju så lite så han fattar ingenting. Så nu har vi kommit fram till att han får vara ute hos oss på balkongen hela tiden.

Då tror husse (och matte) att den kognitiva beteendeterapin hjälper, så att han kan lära sig att pluttret och knattret inte är farligt. Då ska han sluta att vara rädd och försöka anfalla. Hoppas att de har rätt. För jag tycker själv att det är lite jobbigt med alla störiga ljud; särskilt sådana som lillebror Teddies skall när han är rädd.

lördag, april 15, 2006

Black & White

Kära dagbok,
så var det påsk på riktigt. Vet ni hur jag märker det? Jo, det är dags att badas, fönas och bli riktigt vacker. Jag har kommit på att det är väldigt bra med en lillebror. För nu när vi är ute så är det ännu fler, särskilt mattar, som ser, stannar och klappar och beundrar oss. De kallar oss för Black & White. Är det inte en maträtt förresten? Hoppas de inte äter upp oss, fast de säger att de har lust. Jag har hört att det finns de som äter hundar, men inte här i Ängelholm. Så vi behöver nog inte vara rädda, i alla fall inte när matte och husse är med.

När vi var ute med matte så träffade vi en matte med två vita tussar på Sockerbruksbron. Teddie tyckte de var fina, såklart. Han hälsar ju på vem som helst. Vi stannade i alla fall en stund och hälsade. Då kom det en annan matte:
- Halledudanedå, så söta! sa hon. Och så frågade hon om hon fick ta ett foto på oss tillsammans. Visst, tänkte jag. Kul! Nu kommer jag nog i tidningen? Vi ställde upp oss på rad alla fyra och så fotograferade hon oss. Men det var bara jag som kunde sitta majestätiskt. De andra småbarnen såg mest förvånade ut. Jag är ju väldigt van att posera.

Och nu när vi ändå var nybadade så gjorde vi oss väldigt bra på bild, jag och lillebror Teddie. Han blir så smal när han badar och sedan skäller han på mig när jag skvätter vatten på honom. Vad tror han att han gör när han springer omkring som en rabiessjuk hund...Medan matte badade mig så hade Teddie kelat med soffan och kistan så han blev brun igen och fick bada en gång till. Snälla hundguden, gör så att han sitter stilla tills han är torr. Matte blir så trött...

Påskafton är annars en särskilt bra dag, för matte tycker inte så mycket om sill. Därför fick vi varmrökt lax, laxpaté, ägg och grön färskstekt sparris till lunch. Det köpte vi på torget av de snälla hussarna som står där och fryser jämt. Fast han i fiskbilen har jättegoda stövlar som smakar räkor, så han fryser nog inte om fötterna i alla fall.

Till påskaftonsmiddag fick vi lammstek. Det tyckte Teddie var godare än laxpaté. Han är överhuvudtaget skeptisk till all mat utom bröd. Det försöker jag undvika. Det är mycket bättre med kött och fisk, tycker jag. Stekt sparris behöver vi inte ha igen - det var onödigt. Men om jag säger det så får jag kanske inte smaka cocktailtomaterna hos grönsakshandlaren igen. Och avocadon och äpplena som han säljer är goda. När vi åker tåg till Malmö brukar matte och jag dela varsitt äpple. Teddie tycker mer om päron, men det är nog för att han är ung och grön. Min pappa är ju ruby; det är kanske därför jag gillar röda äpplen bäst. Eller vad tror du?

Undrar hur fotot på oss ser ut? Hon skulle lämna ett till oss hos Ulla i hälsokostbutiken, lovade hon. Jag är så nyfiken.

onsdag, april 12, 2006

Påsk och pjåsk

Kära dagbok,

det ska snart bli påsk, säger matte. Lillhusse har påsklov och har jättemycket tid för mig och Teddie. Det är bra att han leker med Teddie så slipper jag bli störd i min slummer. Och sedan så blir han väldigt trött, Teddie alltså, och kan ligga i timmar under skrivbordet vid mattes fötter.

Gräset har börjat bli grönt ute och det är inte mörkt längre när vi är ute på kvällspromenaden med husse. Men det har inte börjat växa blommor på balkongen ännu. De brukar vara goda tycker jag. Nafsar lite ibland när inte matte ser. Hon är så pjåskig med sina växter.

Mig är hon inte alls lika pjåskig med, och inte Teddie heller för den delen. Men å andra sidan har hon lärt mig ganska mycket sedan jag flyttade hit. Som att gå i koppel, sitta och vänta på maten tills hon säger varsågod. Det har Teddie också lärt sig nu. Han börjar faktiskt arta sig. Han kan nog bli en riktig hund han också, precis som jag.

Han studsar inte som en gummiboll hela tiden utan går riktigt fint. Och sedan har han börjat fatta meningen med livet: att äta, gå på promenader, sova och bli kelad med. Skönt! Det har blivit ganska lugnt hos oss den senaste veckan. Hoppas att det är på riktigt och inte bara en släng av vårtrötthet.

Pudeln tränar vi på och han börjar faktiskt blir ganska skicklig. Jag har gott hopp om att han är examinerad i hundskolan på pudelpolitikertricket långt innan valrörelsen börjar på riktigt. Förresten så har han nog faktiskt inte kissat inne på hela veckan.

onsdag, april 05, 2006

Hundtricket


Kära dagbok,

just nu håller vi på med vårstädningen här i Ängelholm. Jag är ute och hjälper tekniska kontoret och sopar trottoarerna längs Järnvägsgatan, Södra Kyrkogatan, Västra Kyrkogatan och Norra Kyrkogatan. Det blir jättefint. Men det är värre med mina öron. De blir inte fina.

Matte blir jättesur för jag får så mycket tuggummi i öronen. Men jag tycker att det luktar så gott och försöker äta upp dem, fast ibland så fastnar de i pälsen istället. Det kan ju inte jag hjälpa. Däremot tror jag att det skulle hjälpa om jag fick ett diplom från tekniska nämndens ordförande Göran Larsson. Matte säger ju alltid att hon är så stolt över mig så om jag blev tilldelad ett diplom för Värsta vårstädarvovve, så skulle hon säkert bli fantasktiskt glad. De kanske till och med skulle skriva om mig i tidningen.

Nu tar hon bara in mig och kardar, kammar och klipper. Igår klippte hon faktiskt av en stor pälstuss från mitt vänstra öra. Det gjorde inte ont när hon klippte, däremot när hon försökte kamma ut det. Så det var väl bra ändå, antar jag. Bara inte Sara tycker att det ser konstigt ut. Hon var alldeles nyklippt när vi träffades och hur tjusig som helst.

Förresten har Teddie lärt sig ett nytt trick nu. När vi har kammats eller något sådant som matte eller husse tycker är svårt och kräver belöning så brukar de säga att jag ska sitta stilla. Sen tar de levergodis eller märgbenskex och går iväg. Då vill de att vi ska stanna kvar, så det gör vi, båda två nu. Plötsligt så kallar de på oss och då tävlar vi för att komma fram till godiset först. Man kasar lite i kurvorna men det är ganska kul att sladda på parketten. När vi kommit fram och sitter fint så får vi äntligen godiset.

Hur svårt är det? Inte ett dugg, men om de är så dumma så de vill ge oss godis bara för att vi gör som de säger så får man ju inte vara dummare än att man gör det de vill. Det sa jag till Teddie också. Ett märgbenskex är värt lite besvär och förresten är det riktigt roligt att rusa runt efter varandra. Det tycker Teddie också.

Nu ska jag lära honom ett nytt trick. Matte kan massor av politikertrick och hon har lärt mig en del. Det politikertrick som jag gillar bäst är att göra en pudel. Det är jag bara så skicklig på. Du skulle se, alltså. Inte ens Rock och Coffee, som ju faktiskt är pudlar, kan det så bra som jag. Det ska jag lära Teddie nu när det är valår, tänkte jag. Vänta bara! Sen kanske vi kan bli rådshundar i Ängelholm eller nåt sånt?

måndag, april 03, 2006

Dinosaurben & leverbitar



Kära dagbok,

nu har Teddie börjat förstå hur det fungerar här hemma hos oss. Han har lärt sig att vänta på sin tur när vi ska gå ut, och när vi ska få mat och så har han hittat sin plats vid mattes fötter under skrivbordet. Men fortfarande sover han inte hela tiden utan vill leka jämt. Han har fått ett jättestort ben - från en dinosaur, tror jag - som han bär omkring. När han gnager på det så bankar det i golvet så att man knappt kan sova. Jag förstår inte att han orkar. Jag blir trött i tänderna bara av en liten torkad leverbit.

Jag tycker det är härligt att snön är borta och att det äntligen finns gräs att äta igen. Ja, inte så mycket ännu förstås. Men tillräckligt för att lillebror skulle kräkas under husses soffa. Han är duktig på att sjunga också. I fredags när vi tittade på Så ska det låta, så sjöng Teddie och matte i kör. Husse och jag låg bara och slappade i soffan, som vanligt. Jag sjunger aldrig.

Vi har varit i Hembygdsparken också. Där hälsade vi på getterna och pratkvarnen som är så spännande. Han heter Helge och tjatar som en papegoja, vilket inte är så konstigt eftersom det är det han är. Men han är kul, tycker jag. Skulle gärna jaga honom som en anka men han gömmer sig bakom nätet och sticker bara ut näbbet. Och den är vass på nosen, minsann. Det säger matte i alla fall, så jag får inte gå för nära. Synd!