Barnen från Sockerbruksskolan

Kära dagbok,
igår hade jag och Teddie jätteroligt när var ute. Först promenerade vi som vanligt med matte. När vi kom ner förbi häcken vid åpromenaden så var där inga stora farliga hundar med arga mattar. Varför är hussar nästan aldrig arga? Så vår matte tyckte att vi kunde springa själva. Jag tror att det berodde lite på att matte var jätteförkyld, hade feber och värk, men det spelar ju inte någon större roll varför. Det viktigaste är ju att vi får springa själva, tycker jag.

Vi jagade varandra och sprang lite hit och lite dit. Det är ganska skönt att komma längst in under alla buskar, träd och staket som finns. När jag måste gå i koppel når jag inte in överallt. Och om jag skulle göra det så kommer jag ju inte ut därifrån. Det blir bara en massa problem, både för mig och matte. Och inte har det blivit enklare nu när vi är två - speciellt inte som vi nästan alltid möter någon hundkompis också. Ja, inte Puma förstås för hon har aldrig koppel utan bara pinne, men alla andra.

Vi gick ordentligt längs med hela åpromenaden, förbi bryggor och sådana farliga saker. När vi närmade oss gröningen vid Vita räck så såg jag att det var massor av barn som bara sprang omkring och väntade på att jag och Teddie skulle komma och leka med dem.

Och oj vad de blev glada när vi kom! Matte hann inte med - hon är ju så långsam, särskilt när det gäller något som jag tycker är skojigt. Men om det är något som hon tycker är kul då är hon snabb som en iller. Märkligt!

Fast hon var jättesnäll, matte. Vi fick stanna och leka med alla barnen från Sockerbruksskolan. De var hur roliga som helst och brydde sig verkligen om oss, både mig och lillebror. Det var längesedan jag kände mig så omklappad som där. Det var en flicka som hämtade mig och Teddie busade runt alldeles fritt. Barnen var jätteroliga att leka med. De var 28 stycken, en satt ganska stilla för han tyckte inte så mycket om hundar, men de andra 27 kunde verkligen leka och busade med mig och Teddie! Vov.

Vi hade jätteroligt. Matte blev lite trött och gnällig på slutet för hon var så dum så hon trodde att vi skulle tröttna på barnen. Men det gör vi så klart inte. De är ju jätteroliga. Äntligen har vi hittat några som orkar busa med Teddie och klappa mig nästan hur länge som helst. I alla fall mycket längre än vad husse och matte orkar med. Hoppas verkligen att vi träffar barnen igen. Jag vet var deras skola är för jag har blivit klappad av några av flickorna tidigare, när jag, Teddie och matte har gått förbi.

Vilken toppenbra dag! Fattar ni hur bra det är att bo i Ängelholm! Och sedan sken solen också...