En hittehunds dagbok

Jag är inte bara skribent, jag är vacker och modig också. En hittehund i händelsernas centrum. Cavalier King Charles Spaniel från Campanard´s Cavalierer.

fredag, januari 27, 2006

Sicken vecka!

Kära dagbok,

det har varit en händelserik vecka. I helgen var lill-husse här och hälsade på. Jag tycker om honom för han går ut med mig och så får jag ligga bredvid honom i soffan och titta på teve. När han lägger sig så smiter jag in i hans rum och kryper upp i sängen vid hans fötter. Det är mysigt.

På söndagen kom det små barn och hälsade på mig. Ja, deras matte var ju i och för sig också med men hon var inte lika intressant. Det är mycket bättre med barnen för de kan jag ju pussa hur lätt som helst, och så förstår vi ju varandra mycket bättre, eftersom vi är på samma nivå; om man säger så. Hoppas att de kommer igen. De orkar leka lite mer än matte och husse tror jag.

På måndagen var jag på möte med matte och där var massor med människor som tittade på mig. Jag fick jättegod sockerkaka, blev till och med klappad av kommunalrådet och sedan träffade jag en liten pudelflicka i röd tröja. Hon luktade gott och hennes matte var väldigt snäll och bar henne i en korg så att hon inte skulle bli kall och få salt på tassarna. Jag får minsann gå alldeles själv och då får jag jätteont i tassarna. Men fastän jag står alldeles stilla på trottoaren och viftar med tassarna så fattar inte matte någonting. Det svider jättemycket och jag skulle bli glad om min matte ville bära mig; men det vill hon tydligen inte. Istället säger hon till mig på skarpen att jag ska följa med och så drar hon i kopplet. Jag tror att jag ska prata med någon av cheferna på tekniska kontoret istället. Kanske Lattes och Sigges husse. Han jobbar ju där och han om någon borde ju förstå att de måste sluta salta. Det svider och så får vi få ju sprickor i tassarna allihop om de fortsätter så! Kan de inte sanda, sockra eller så istället. Snälla?

Sen kommer det bästa på hela veckan: jag var och hälsade på hos Latte och Sigge! Först träffades vi med våra mattar och så såg vi till att de gick en ganska lång runda så att vi kunde kissa många gånger i snöhögarna. Fast sedan var det ett himla gnällande på mattarna för vi bajsade och det var fruktansvärt långt till den där gröna grejen som mattarna ska slänga påsen i, så de blev lite sura och gick och gnällde för att de skulle behöva gå omkring med våra bajspåsar flera kilometer. Inte för att jag bryr mig - kan de inte låta det ligga då om det är så jobbigt? Men de pratade en massa om hur hemskt det var med mattar till stora hundar som inte visste om att det fanns bajspåsar fast det fanns gröna grejer i närheten. Kan de inte sätta upp en till på den vägen så vi slipper skämmas om vi måste på "fel" ställe? Det är inte så lätt att vara hund, ska jag säga.

Men det var jättekallt så vi gick hem till Latte och Sigge. Hemma hos dom finns inga trappor utan man måste åka hiss och jag som har varit inlåst tycker inte alls om det. Men när vi klätt av oss alla overaller och rockar så fick vi jättegod ost och jag mådde så bra att jag till och med kunde låta Sigge leka lite med mig. Fast sen blev jag trött och somnade i mattes knä. Mitt i snarkandet kom deras lillmatte och husse hem och då skällde både Latte och Sigge så att jag helt yrvaken hoppade ner på golvet och rusade efter till dörren. Hoppsan!

Och sedan när vi skulle hem, jag och matte, så var jag ju tvungen att åka hiss igen. När dörren öppnade sig så stod där en katt! Gissa om den blev rädd för mig! Svansen blev jättetjock, katten kryllade ihop sig och kröp bakom sin husse. Jag skällde och hade jättebråttom ut från hissen - men precis då så lyfte matte upp mig och lät katten gå in i hissen. Undrar om den skulle upp till Latte och Sigge?

Skönt att det är fredag! Nu ska jag lägga mig i fåtöljen på kontoret och vila. Äntligen, som de brukar säga när Nobelpriset i litteratur avslöjas av han, vad han nu heter. Det kommer jag inte ihåg men han är gift med Ebba Witt-Brattström, tror jag att matte sa. Hon har någon bok som hon skrivit i hyllan här inne på kontoret. Hon är sån där profetisk eller nåt sån´t...Ebba, alltså och inte matte.

fredag, januari 20, 2006

Mejl från gammelhusse Widar och pappa Campanard´s New Edition

Kära dagbok,

jag har fått mejl från min gammelhusse och gammelmatte på kenneln Campanard´s Cavalierer i Dalarna där jag växte upp. De hälsade från min pappa, som syns till vänster på bilden här intill, och mina andra släktingar. Visst är han tjusig, min pappa? Inte konstigt att jag är så vacker som jag är. Och omtyckt! I eftermiddags var det en liten snäll och söt flicka som tyckte att jag var fin och klappade mig. Då blev jag jätteglad och pussade henne. Fast hon verkade inte gilla det. Men det gör matte i alla fall, tur det eftersom det är hon som har lärt mig. Jag kan nog förresten nästan allting om jag bara får en bit levergodis.

I morse till exempel så mötte vi Sara och hennes husse ner vid Vita Räck. Vi sprang efter varandra en stund och min matte och hennes husse började prata. Sara hade också varit lite sjuk, förstod jag. Kanske samma sorts förkylning som jag hade när min nos rann strax efter jul. Jag hörde att de pratade om det och så sa matte att vi kan gå åpromenaden tillbaka för att ha sällskap med dem. Men det ville jag absolut inte!

Först när jag kom till matte så gick hon alltid samma runda för att jag skulle kunna hitta hem om jag kom bort. Ja, där ser ni hur hon människotänker. Jag luktar ju mig hem. Men i alla fall så har vi alltid tagit samma morgonpromenad och nu sedan Tony Campbell och hans hustru tagit över Exotic Zoo så måste vi helt enkelt gå den rundan, för annars kan jag inte skälla på trappan så att de öppnar och släpper in mig till kaninerna och marsvinen. (Det är förresten där som vi har köpt min fina rock.)

Så när jag nu hörde att matte tänkte frångå den trevliga rutinen så skyndade jag mig att springa uppför trappan till stan och över gatan och snabbt bort till trappan till djuraffären. Och mycket riktigt, där var dörren öppen och jag sprang in och hälsade på Tony och sen kollade jag in och pratade lite med alla djuren. Oj, oj, oj. Mitt hjärta slår snabbare och tungan hänger ut litegrann när jag står där. Då kommer matte. Ja, ja hon får skylla sig själv. Vi har ju redan gått den vägen hon ville ta och där finns absolut inte mer att lukta och kissa på. Men Tony gav mig godis - han förstår mig - och sa att det var klart att jag fick titta på hans kaniner och marsvin. Men matte drog iväg med mig och vi stannade inte ens vid bageriet. Trist.

Sen smet hon ut en stund och lämnade mig alldeles ensam. Fy vad orättvist! Det gick en jättelång stund och hon hade inte ens satt på radion eller datorn så när jag ätit upp mina märgbenskex så dåsade jag till en stund. Plötsligt var hon hemma igen och lekte med mig. Nu släpper jag inte ut henne ensam mer idag. Det är visserligen kallt ute och jag får salt på tassarna, men det är ännu tråkigare att vara ensam hemma. Då förnedrar jag mig hellre och blir upplyft för att få tassarna tvättade som en bebis. Det viktiga är att hon inte går ut utan mig. Det kan ju hända henne vad som helst. Hon kanske inte ens hittar hem. Hennes nos verkar inte fungera alls. Konstigt...kanske beror det på att det är så kallt?

onsdag, januari 18, 2006

Latte, Sigge och jag

Kära dagbok,

idag har det hänt jättemycket! Först fick jag följa med matte till Stadshuset här i stan. Hon skulle prata med en massa hussar och skriva sitt namn på nåt protokoll eller vad det var. Jag tänkte att jag skulle sätta ett tassavtryck så att alla skulle se att jag var med, men jag hittade inte något protokoll på golvet under bordet. I alla fall så satt jag en stund i foajen och det var ett bra ställe för mig för det kom människor hela tiden och klappade mig. Nästa gång matte rymmer från mig så tror jag att jag springer ditom en sväng.

Sen när vi kom tillbaka hem igen så skulle vi gå ut igen, nästan i alla fall. Matte åt kycklingsallad men jag fick ingenting och sen tog vi på oss igen. Vi skulle ut och promenera med en annan matte och hennes hundar. Ja, jag har ju träffat de någon gång innan vid Sockerbruksbron men vi har inte promenerat till Hembygdsparken tillsammans innan. Men de var rätt OK, faktiskt för att vara såna där småpojkar - knappt hälften så gamla som jag. Sigge var lite busig och ville leka men till slut så förstod han att det var meningslöst att ens försöka med mig. Latte och jag kissade ikapp länge och till slut sa mattarna till oss att vi inte fick kissa mer för då skulle vi aldrig komma fram till Hembygdsparken. Och det ville vi. Jag ville till kaninerna och Latte till rådjuren, så vi skärpte till oss ett tag. Fast det var väldigt halt där och vi kasade på isen med tassarna så det var bäst att inte försöka sig på att stå på tre ben utan att ha alla fyra tassarna på marken. Mattarna hade det mycket värre för de har ju bara två ben var. Men om de håller i varandra: Får de inte också fyra ben då precis som alla vi andra?

Men inte såg vi några djur. De måste ha hört att vi var flera stycken och gömt sig. Eller så tyckte de helt enkelt att det var alldeles för kallt att vara ute. Det tyckte egentligen vi också fast vi hade rock och overaller på. De stackars hundkompisarna har ju bara päls på huvudet och ingenting alls som hänger ner och städar åpromenaden och parken. Och detta trots att deras husse jobbar på Tekniska kontoret här i Ängelholm. Då borde han väl lärt dem att hjälpa till, tycker jag. Jag gör ju allt vad jag kan och idag hade jag inte bara löv med mig hem, utan en hel massa pinnar också som matte sa är bra att ha när mattar ska sätta upp håret i knut. Och min päls var en enda stor knut så jag fick ha hjälp att komma loss från rocken. Lite skämmigt när man har gäster, men vad gör man inte för att vara fin.

När vi kom hem till min våning så ville vi ha ostmacka allihop och det blev väldigt trångt vid bordet. Jag tyckte lite synd om Sigge för han fick inte plats i sin mattes knä. Så han fick hoppa upp lite på min matte och få ost han också. Och sedan lekte vi faktiskt lite grann med mitt laxben och bollen. Ja, det förstås jag lekte inte med bollen för jag har inte alls förstått varför man ska springa efter den. Ändå sa de på teve igår att det är en killgrej att spela fotboll och därför fick tjejerna inte ens titta. Det förstår jag inte alls. Det skulle vara det enda som kunde få mig att leka med en boll. Om nån snygg tik tittade på alltså. Jag tycker det verkar tramsigt att springa och jaga en boll; den går ju inte att äta. Tacka vet jag min lilla kanin - den övar jag på så jag klarar av att övermanna kaninerna i Hembygdsparken och i den nya djuraffären på Storgatan när jag bara kommit på hur man kommer in till dem.

Ska höra med Latte och Sigge nästa gång vi träffas. De kanske vet något bra knep...kanske deras husse vet. Han är ju teknisk. Det är inte jag. Jag är humanist, ja visst. Men nu ska jag äta lite och sen ska jag sova lite och sen måste jag nog gå ut med husse.

måndag, januari 09, 2006

Promenader och raketer



Kära dagbok,

här ser du hur fin jag är i min nya rock. Och snö och kallt är det på åpromenaden. Men nu är i alla fall det där hemska nyåret slut. Eftersom alla i stan samlas på Stortorget precis utanför min balkong för att smälla raketer så är det totalt omöjligt att slippa höra. Jag förstår inte varför människorna håller på så.

Det vet ju att vi hundar inte alls mår bra av det. Vi har träffat många som är rädda och någon jakthund som inte kan vara hemma i stan utan måste evakueras ut till landet. Han blev helt tokig när han inte kunde springa ut och hämta bytet efter varje skott förra nyåret så nu fick han åka hemifrån i god tid. Man vill ju göra sitt jobb, så klart. Själv var jag jätterädd, fast jag var med husse och matte hela tiden. Och matte har inte vågat låta mig gå själv på promenaden, för hon var säker på att om det smällde till så skulle jag springa iväg och gömma mig. Hon har nog rätt, tror jag, men nu är det bra igen. Det verkar som om alla raketer här i stan är slut. Tack och lov! Och vilken tur att det är så länge till nästa gång...

söndag, januari 08, 2006

Julmat och julklapp

Kära dagbok,

oj,oj,oj vad julen varit jobbig. Vi har ätit och legat på soffan i flera dagar. Ja, det förstås - vi har ju varit ute en del också. En dag var det kramsnö och den kramade mig på tassarna alldeles väldigt mycket och hårt. Ju längre jag gick ju mer kramade den fast sig som snöbollar på tassarna och runt magen. Till slut måste matte bära mig hem och tina upp snöbollarna med en varm och härlig dusch i badkaret.

Men jag har ätit lite lax (mums) och lite revben (inte heller så dumma) och lite julskinka (som luktade väldigt gott) och sedan åt jag nog lite för många av husses julköttbullar för jag fick ont i magen och fick väcka matte mitt i natten för jag behövde gå ut. Konstigt förresten att husse aldrig vaknar om jag säger att jag behöver gå ut - men tur att matte alltid ser att jag tassar ut till dörrmattan och väntar på att hon ska komma. Matte säger att det finns inprogrammerat sedan hennes pojkar var små. Det är bra att hon är van vid pojkar, tycker jag. Vi hann ut i alla fall. Nästa jul ska jag försöka att inte äta så många köttbullar ifall husse tappar skålen på köksgolvet igen. Gissa om jag var snabb då. Påminn mig gärna om sambandet mellan köttbullar och magont, för jag glömmer ganska fort.

Och så har jag fått en julklapp av matte! En jättefin rock, som passar mig perfekt. Trots att jag kommer från Dalarna så är jag inte särskilt förtjust i snö och kyla. Min rock är nästan likadan som mattes oljerock. Fast min är svart och har fin rutig krage i samma tan-ton som min päls. Gissa om jag är stolt! Jag ställer mig tillrätta i hallen när vi ska ut så att det blir lätt för matte att ta på mig. Nu är jag absolut kvarterets mest välklädda och vackraste hund. Felix - min granne - kan inte ha rock för han kan inte gå i koppel utan måste ha sele. Alla tanter i kvarteret vänder sig om efter mig när jag är ute på stan och så stannar de och säger: Åh, vad fin han är! Gissa om jag gillar det? Nej, nu är det dags att gå ut och imponera på tjejerna. Hoppas jag träffar Hanna idag...