Utvald på hundhemmet

Kära dagbok,

som jag berättat tidigare så har jag ju inte alltid varit mattes Totte. För länge sedan bodde jag ute på landet i ett jättestort hus som kallades för Slottet. Det hade nog varit ett fantastiskt tjusigt hus en gång i tiden. Vit putsad fasad med stuckaturer i form av bland annat huvuden och framför den tunga porten låg en fontän som såg ut ungefär som den Anita Ekberg badade i. Italiensk stil på mitt hus alltså. Men nu var det förfallet och det var nog därför som jag fick bo där alldeles ensam.

I hallen fanns en gigantisk trappa, en enorm kristallkrona och ett antikt möblemang med gult siden stod i ett hörn. Sidenet var alldeles fullt av fläckar, och det luktar mögel och kiss, men jag får ligga där de gånger jag blir utsläppt ur mitt rum. Där inne är det fullt av kartonger, högt upp i taket och på det mesta av golvet. Resten var täckt av tidningar eftersom jag inte fick gå ut så ofta som jag behövde och det var nog därför som matte tyckte att det luktade så illa där. Fast det förstod inte jag inte riktigt. Jag märkte ingenting.

Den här dagen hade farbrodern som kom och gav mig mat, berättat att det skulle komma en tant och titta på mig. Hon kanske ville ha mig, sa han. Jag var väldigt orolig. Hon kanske hellre ville ha någon av de stora stiliga hundarna som bodde ute i hundgårdarna. Tänk om hon bara tittade på mig och sedan inte ville ha mig som sin hund bara för att jag var så liten och tovig?

Så öppnas äntligen dubbeldörren in till mitt rum och jag springer ut som skjuten ur en kanon. Jag hittade henne direkt (det är därför jag heter hittehund). Hon sätter sig ner och då slickar jag hennes händer och sedan lägger jag mig ner på rygg framför henne så hon ska förstå att jag vill ha henne. Hon förstår nog för hon börjar klappa mig och säger att jag är jättesöt fast ser ut som en smutsig och väl använd golvmopp. Vad nu det är för något…

Vi går ut på gården och när hon öppnar bildörren hoppar jag in i baksätet. Efter en liten stund kryper jag upp i hennes knä och hon tycks gilla det. Det var lite oroligt, fast jag är en modig och stolt Cavalier King Charles Spaniel med fin stamtavla.

Vad som hände när jag kom hem ska jag berätta en annan gång. Nu ska jag och matte lägga oss på soffan.

Matte tar språkkurs

Kära dagbok,

idag har matte och jag varit på promenad och så var matte och handlade. Jag fick vänta utanför trots att jag gillar chokladen i butiken. Men matte köpte inte choklad utan en ny hundtidning. Så nu håller matte på att läsa om och lära sig hundspråk! Hon vill göra mig lyckligare genom att förstå mitt språk, säger hon. Undrar hur detta ska gå? Ibland är hon förvisso fullständigt oförstående trots att jag tycker att jag är hur tydlig som helst.

Som till exempel nu ikväll lagade husse pyttipanna och ägg. När de skulle äta så satt jag jättestilla och fint bredvid matte och tittade bedjande på henne med mina vackra bruna ögon. Men hon fattade ingeting, så efter ett tag hoppade jag upp och la framtassarna i hennes knä. Men hon fattade fortfarande ingenting. Så då provade jag med att klappa henne på magen med tassen och slicka hennes hand, men hon fattade ändå ingenting. Hur dum får man vara om man ska vara matte? Hoppas språkkursen hjälper lite, men tillåt mig tvivla. Människor är inte särskilt smarta, det är min erfarenhet.

Min sneda mun...

Kära dagbok,

Ikväll sa matte att jag var lik Mats Knutsson på teve. Han snörper på munnen lika snett som jag. Men det tycker inte jag är riktigt rätt. Jag är ju faktisk betydligt klokare, även om medierna inte bryr sig om att intervjua mig.

Men det är skönt att ligga i soffan med matte och titta på teve i alla fall, tycker jag.

Vakthunden...

Kära dagbok,

här ligger jag på balkongen och vaktar. När jag skäller så skyndar sig alla förbi. De flesta är lättskrämda och springer snabbt vidare. Några får man tvunget säga till flera gånger - de tycks inte förstå att det är min och mattes gata de går på. Hur dum får man vara? Men efter ett par voff så försvinner de i alla fall och då känner jag mig stolt. Mitt uppdrag här är ju att se till matte, även om det kan vara lite svårt ibland. Hon har en benägenhet att prata med alla hundar (och för den delen människor) här i stan, och till och med klappa dem och bjuda på levergodis (inte människorna alltså) . Jag förstår inte varför? Hon är ju min nu. Det är svårt att förstå människor i allmänhet och min matte i synnerhet...

Det är inte klokt...

Kära dagbok,

Det är inte klokt vad man blir mätt och trött av kalkonmiddagar med många gäster. Brukar ni också bli det?

Och ändå fick jag varken glögg, russin eller saffranskaka. Märkligt? Men å andra sidan fick jag ett ben att tugga på...

Kalkoner & kaniner

Kära dagbok,

äntligen fick jag äta upp kalkonen! Ja, alltså jag fick ju inte äta upp hela själv för matte och hennes pojkar och flickor, och husse så klart, åt nog upp det allra mesta. Men oj vad det luktade gott hela dagen här. Undrar hur kanariefåglarna och undulaterna inne hos Helen i blomsteraffären smakar? De luktar i alla fall lika gott som kalkonen gjorde och jag springer in där varje gång vi går förbi.

Men jag har hittat en annan favoritaffär i stan också. Husse tog med mig in för att han skulle köpa en klotång så att matte slipper springa iväg med mig varje vecka för manikyr. De har kaniner och marsvin så nu springer jag uppför trappan och säger till dem att
öppna dörren - voff! Men sedan är det en konstig mur som är ivägen. Jag ser kaninerna och marsvinen innanför men kan inte komma åt dem. Kan det vara så att de tycker att jag inte ska öppna det paketet förrän till jul?

Matte är sjuk och när hon sov igår så tog husse med mig till Hembygsparken för att jag skulle få titta på kaninerna där. Wow! Men hur kommer man igenom nätet? Om du har något bra förslag så får du gärna dela med dig av det. Det känns väldigt frustrerande att inte kunna fånga dem. Jag har ju testat att fånga, rista och döda de små hundar och nallar som matte köpt till mig så jag vet precis hur jag ska göra och det är jag ju jättebra på nu. Varför gömmer de sig för mig?