Sicken vecka!

Kära dagbok,

det har varit en händelserik vecka. I helgen var lill-husse här och hälsade på. Jag tycker om honom för han går ut med mig och så får jag ligga bredvid honom i soffan och titta på teve. När han lägger sig så smiter jag in i hans rum och kryper upp i sängen vid hans fötter. Det är mysigt.

På söndagen kom det små barn och hälsade på mig. Ja, deras matte var ju i och för sig också med men hon var inte lika intressant. Det är mycket bättre med barnen för de kan jag ju pussa hur lätt som helst, och så förstår vi ju varandra mycket bättre, eftersom vi är på samma nivå; om man säger så. Hoppas att de kommer igen. De orkar leka lite mer än matte och husse tror jag.

På måndagen var jag på möte med matte och där var massor med människor som tittade på mig. Jag fick jättegod sockerkaka, blev till och med klappad av kommunalrådet och sedan träffade jag en liten pudelflicka i röd tröja. Hon luktade gott och hennes matte var väldigt snäll och bar henne i en korg så att hon inte skulle bli kall och få salt på tassarna. Jag får minsann gå alldeles själv och då får jag jätteont i tassarna. Men fastän jag står alldeles stilla på trottoaren och viftar med tassarna så fattar inte matte någonting. Det svider jättemycket och jag skulle bli glad om min matte ville bära mig; men det vill hon tydligen inte. Istället säger hon till mig på skarpen att jag ska följa med och så drar hon i kopplet. Jag tror att jag ska prata med någon av cheferna på tekniska kontoret istället. Kanske Lattes och Sigges husse. Han jobbar ju där och han om någon borde ju förstå att de måste sluta salta. Det svider och så får vi få ju sprickor i tassarna allihop om de fortsätter så! Kan de inte sanda, sockra eller så istället. Snälla?

Sen kommer det bästa på hela veckan: jag var och hälsade på hos Latte och Sigge! Först träffades vi med våra mattar och så såg vi till att de gick en ganska lång runda så att vi kunde kissa många gånger i snöhögarna. Fast sedan var det ett himla gnällande på mattarna för vi bajsade och det var fruktansvärt långt till den där gröna grejen som mattarna ska slänga påsen i, så de blev lite sura och gick och gnällde för att de skulle behöva gå omkring med våra bajspåsar flera kilometer. Inte för att jag bryr mig - kan de inte låta det ligga då om det är så jobbigt? Men de pratade en massa om hur hemskt det var med mattar till stora hundar som inte visste om att det fanns bajspåsar fast det fanns gröna grejer i närheten. Kan de inte sätta upp en till på den vägen så vi slipper skämmas om vi måste på "fel" ställe? Det är inte så lätt att vara hund, ska jag säga.

Men det var jättekallt så vi gick hem till Latte och Sigge. Hemma hos dom finns inga trappor utan man måste åka hiss och jag som har varit inlåst tycker inte alls om det. Men när vi klätt av oss alla overaller och rockar så fick vi jättegod ost och jag mådde så bra att jag till och med kunde låta Sigge leka lite med mig. Fast sen blev jag trött och somnade i mattes knä. Mitt i snarkandet kom deras lillmatte och husse hem och då skällde både Latte och Sigge så att jag helt yrvaken hoppade ner på golvet och rusade efter till dörren. Hoppsan!

Och sedan när vi skulle hem, jag och matte, så var jag ju tvungen att åka hiss igen. När dörren öppnade sig så stod där en katt! Gissa om den blev rädd för mig! Svansen blev jättetjock, katten kryllade ihop sig och kröp bakom sin husse. Jag skällde och hade jättebråttom ut från hissen - men precis då så lyfte matte upp mig och lät katten gå in i hissen. Undrar om den skulle upp till Latte och Sigge?

Skönt att det är fredag! Nu ska jag lägga mig i fåtöljen på kontoret och vila. Äntligen, som de brukar säga när Nobelpriset i litteratur avslöjas av han, vad han nu heter. Det kommer jag inte ihåg men han är gift med Ebba Witt-Brattström, tror jag att matte sa. Hon har någon bok som hon skrivit i hyllan här inne på kontoret. Hon är sån där profetisk eller nåt sån´t...Ebba, alltså och inte matte.