Mejl från gammelhusse Widar och pappa Campanard´s New Edition

Kära dagbok,

jag har fått mejl från min gammelhusse och gammelmatte på kenneln Campanard´s Cavalierer i Dalarna där jag växte upp. De hälsade från min pappa, som syns till vänster på bilden här intill, och mina andra släktingar. Visst är han tjusig, min pappa? Inte konstigt att jag är så vacker som jag är. Och omtyckt! I eftermiddags var det en liten snäll och söt flicka som tyckte att jag var fin och klappade mig. Då blev jag jätteglad och pussade henne. Fast hon verkade inte gilla det. Men det gör matte i alla fall, tur det eftersom det är hon som har lärt mig. Jag kan nog förresten nästan allting om jag bara får en bit levergodis.

I morse till exempel så mötte vi Sara och hennes husse ner vid Vita Räck. Vi sprang efter varandra en stund och min matte och hennes husse började prata. Sara hade också varit lite sjuk, förstod jag. Kanske samma sorts förkylning som jag hade när min nos rann strax efter jul. Jag hörde att de pratade om det och så sa matte att vi kan gå åpromenaden tillbaka för att ha sällskap med dem. Men det ville jag absolut inte!

Först när jag kom till matte så gick hon alltid samma runda för att jag skulle kunna hitta hem om jag kom bort. Ja, där ser ni hur hon människotänker. Jag luktar ju mig hem. Men i alla fall så har vi alltid tagit samma morgonpromenad och nu sedan Tony Campbell och hans hustru tagit över Exotic Zoo så måste vi helt enkelt gå den rundan, för annars kan jag inte skälla på trappan så att de öppnar och släpper in mig till kaninerna och marsvinen. (Det är förresten där som vi har köpt min fina rock.)

Så när jag nu hörde att matte tänkte frångå den trevliga rutinen så skyndade jag mig att springa uppför trappan till stan och över gatan och snabbt bort till trappan till djuraffären. Och mycket riktigt, där var dörren öppen och jag sprang in och hälsade på Tony och sen kollade jag in och pratade lite med alla djuren. Oj, oj, oj. Mitt hjärta slår snabbare och tungan hänger ut litegrann när jag står där. Då kommer matte. Ja, ja hon får skylla sig själv. Vi har ju redan gått den vägen hon ville ta och där finns absolut inte mer att lukta och kissa på. Men Tony gav mig godis - han förstår mig - och sa att det var klart att jag fick titta på hans kaniner och marsvin. Men matte drog iväg med mig och vi stannade inte ens vid bageriet. Trist.

Sen smet hon ut en stund och lämnade mig alldeles ensam. Fy vad orättvist! Det gick en jättelång stund och hon hade inte ens satt på radion eller datorn så när jag ätit upp mina märgbenskex så dåsade jag till en stund. Plötsligt var hon hemma igen och lekte med mig. Nu släpper jag inte ut henne ensam mer idag. Det är visserligen kallt ute och jag får salt på tassarna, men det är ännu tråkigare att vara ensam hemma. Då förnedrar jag mig hellre och blir upplyft för att få tassarna tvättade som en bebis. Det viktiga är att hon inte går ut utan mig. Det kan ju hända henne vad som helst. Hon kanske inte ens hittar hem. Hennes nos verkar inte fungera alls. Konstigt...kanske beror det på att det är så kallt?