Utvald på hundhemmet

Kära dagbok,

som jag berättat tidigare så har jag ju inte alltid varit mattes Totte. För länge sedan bodde jag ute på landet i ett jättestort hus som kallades för Slottet. Det hade nog varit ett fantastiskt tjusigt hus en gång i tiden. Vit putsad fasad med stuckaturer i form av bland annat huvuden och framför den tunga porten låg en fontän som såg ut ungefär som den Anita Ekberg badade i. Italiensk stil på mitt hus alltså. Men nu var det förfallet och det var nog därför som jag fick bo där alldeles ensam.

I hallen fanns en gigantisk trappa, en enorm kristallkrona och ett antikt möblemang med gult siden stod i ett hörn. Sidenet var alldeles fullt av fläckar, och det luktar mögel och kiss, men jag får ligga där de gånger jag blir utsläppt ur mitt rum. Där inne är det fullt av kartonger, högt upp i taket och på det mesta av golvet. Resten var täckt av tidningar eftersom jag inte fick gå ut så ofta som jag behövde och det var nog därför som matte tyckte att det luktade så illa där. Fast det förstod inte jag inte riktigt. Jag märkte ingenting.

Den här dagen hade farbrodern som kom och gav mig mat, berättat att det skulle komma en tant och titta på mig. Hon kanske ville ha mig, sa han. Jag var väldigt orolig. Hon kanske hellre ville ha någon av de stora stiliga hundarna som bodde ute i hundgårdarna. Tänk om hon bara tittade på mig och sedan inte ville ha mig som sin hund bara för att jag var så liten och tovig?

Så öppnas äntligen dubbeldörren in till mitt rum och jag springer ut som skjuten ur en kanon. Jag hittade henne direkt (det är därför jag heter hittehund). Hon sätter sig ner och då slickar jag hennes händer och sedan lägger jag mig ner på rygg framför henne så hon ska förstå att jag vill ha henne. Hon förstår nog för hon börjar klappa mig och säger att jag är jättesöt fast ser ut som en smutsig och väl använd golvmopp. Vad nu det är för något…

Vi går ut på gården och när hon öppnar bildörren hoppar jag in i baksätet. Efter en liten stund kryper jag upp i hennes knä och hon tycks gilla det. Det var lite oroligt, fast jag är en modig och stolt Cavalier King Charles Spaniel med fin stamtavla.

Vad som hände när jag kom hem ska jag berätta en annan gång. Nu ska jag och matte lägga oss på soffan.