Vakthunden...

Kära dagbok,

här ligger jag på balkongen och vaktar. När jag skäller så skyndar sig alla förbi. De flesta är lättskrämda och springer snabbt vidare. Några får man tvunget säga till flera gånger - de tycks inte förstå att det är min och mattes gata de går på. Hur dum får man vara? Men efter ett par voff så försvinner de i alla fall och då känner jag mig stolt. Mitt uppdrag här är ju att se till matte, även om det kan vara lite svårt ibland. Hon har en benägenhet att prata med alla hundar (och för den delen människor) här i stan, och till och med klappa dem och bjuda på levergodis (inte människorna alltså) . Jag förstår inte varför? Hon är ju min nu. Det är svårt att förstå människor i allmänhet och min matte i synnerhet...