När matte rymde

Kära dagbok,

äntligen är det söndag igen! Idag var det var bara matte och jag som låg kvar i sängen - husse skulle till jobbet. Fast jag förstår inte varför han inte vill stanna hos oss. Men matte och jag lyssnade på radio och åt frukost. Mums! Det var fil idag - och sedan fick jag lite ost och leverpastej också.

Och sedan var det dags för långpromenad. Genom skogen och ner till stranden. Men idag fick jag inte springa själv, för matte var rädd att jag skulle försvinna igen. Ska hon säga; det var ju hon som rymde från mig förra veckan. Jag hittar alldeles själv hela vägen in till stan igen, så det så. Ja, jag ska berätta hur det gick till.

Förra veckan när vi var på stranden så rymde nämligen matte från mig! Jag såg att hon gick från vattenbrynet upp mot trappan vid skylten som det står Blocklinjen på, och då visste jag att vi skulle gå hem så jag sprang i förväg. Men sen kom inte matte. Jag letade och letade men kunde inte hitta henne. Till slut började det bli så mörkt att jag knappt kunde se och då var jag tvungen att ge upp. Om jag letade längre så skulle jag inte kunna hitta hem själv ens. Det var jättemörkt i Kronoskogen och det är nog inte meningen att man ska gå där, ens om man är en liten hund, för det är så tätt och risigt att knappast ens en skogsmus kommer under och emellan alla risiga träd. Har de inte hört talas om gallring?

I alla fall så sprang jag - ja, så gott det gick - genom skogen. Det var jättesvårt och jobbigt för alla grankvistar, ljungplantor, kottar och kvistar - och en och annan gren - fastnade hela tiden i pälsen och jag hade inte tid att lägga mig ner och försöka bita och dra bort dem, för jag ville ju hem innan det blev alldeles nattsvart. Fast sen kom bäcken och då kunde jag inte komma över så jag fick springa en omväg och när jag kom ut igen så visste jag först inte var jag var. Men så hörde jag tåget och det brukar ju matte och jag åka till kontoret i Malmö med, så då visste jag precis åt vilket håll jag skulle. Men när jag äntligen kom fram till spåret så var det stängsel i vägen så jag fick springa en jättelång omväg ända tills jag hittade ett ställe där jag kunde springa över spåret.

Och då kände jag igen vägen som går till campingplatsen vid Råbocka och då var ju det bara att springa Havsbadsvägen in mot stan. Till slut kom jag fram till åpromenaden där vi brukar promenera, matte och jag, när vi ska till Ica. Sedan var det bara raka spåret över Tingstorget - hoppsan, en bil - och så korsade jag Stortorget och äntligen såg jag vår port. Hoppas nu bara att matte har hittat hem utan mig! Jag satte fart och sprang jätte jättefort över Järnvägsgatan för att de stora bussarna inte skulle hinna köra på mig. Jag klarade det, fastän det skrek om däcken på den gröna bussen. Äntligen framme!

Men fast jag skällde så öppnades inte porten. Jag har aldrig försökt gå in ensam inna. Men det verkar lätt för matte och husse bara säger:

- Ja, så var vi hemma, och då öppnas porten. Men det fungerade inte. Hur skulle jag nu göra? Då kom jag på det! Röda Kvarn, biografen som bor under oss, hade ju öppet! Så jag sprang in - ja, kanske mer släpade mig in - i foajen. De förstod direkt vad jag ville och läste mattes telefonnummer på brickan i mitt halsband och ringde till henne. Då la jag mig ner på golvet och pustade och plötsligt så kom matte inspringande barfota och satte sig ner hos mig. Så bar hon mig upp till oss och plockade pinnar och annat en lång stund. Sen fick jag vatten och så bar matte in mig i badkaret.

När jag hade badat färdigt virade matte in mig i badlakan och när hon masserade mig torr så somnade jag i hennes famn. Ja, nu vet ni varför jag tycker att Röda Kvarn är Sveriges snällaste biograf. Visst är den!