Kalkon!

Kära dagbok,

nu har matte släpat ut mig igen. Det hade förvisso slutat regna men särskilt skönt var det inte. Mötte en snygg liten bichon friseé-tjej på andra sidan Sockerbruksbron. Hon hade en fin rosett i pannan och hennes matte var helt OK. En sådan matte som låter mig nosa på hennes ögonsten. Men sedan skulle de vidare och jag fick inte följa med för min matte. Hon sa att vi skulle gå till Ica.

Efter Nybron mötte vi en svart labrador. Han var hur dum som helst. Han låg bara och väntade på att jag skulle komma och hälsa och hans husse försökte dra iväg honom men orkade inte bära 40 kilo. Matte vet att jag inte gillar stora svarta hundar, så vi bara gick vidare, även om vi hälsade lite avmätt på varandra.

Sen blev matte besvärlig. Vi skulle ju köpa kalkon och då binder hon fast mig utanför butiken. Jag blir jättesur för att jag inte får följa med in och kallar på henne hela tiden. Till slut kommer hon tillbaka till mig och då blir jag tyst och glad. (Förstår inte varför den där svansen som sitter bakom mig viftar jämt och ständigt, i alla fall så fort matte kommer eller när det är mat - ja, det är förstås nästan samma sak.)

Men då har hon handlat så mycket att jag måste gå alldeles ensam hela vägen hem. Förvisso på gågatan men ändå. Hon säger till mig att stanna precis när vi kommer fram till Järnvägsgatan och jag ser biografen Röda Kvarn och vet precis var jag är. Nu ville jag ju visa matte att jag hittar hem alldeles själv och då tvingar hon mig att sitta stilla på trottoaren tills hon säger: Nu går vi. Kom Totte! Varför förstår hon inte? Nu när jag äntligen vet var jag hör hemma och bor så förklarar de allting för mig. Tror de inte att jag lärt mig någonting under alla år när ingen brydde sig om mig?

Fast å andra sidan är det rätt mysigt när matte pysslar om mig...Men någon kalkon blev det inte för den stoppade hon in i frysen och det sa hon ingenting om innan. OK, den flyger i alla fall ingenstans då, men varför ska man köpa mat när man inte äter upp den på en gång?